Ibland är jag en känslosam människa. Jag har lätt för att bli berörd av andras angelägenheter eller för det som försiggår i min omvärld. Jag gråter inte särskilt ofta men det har hänt.

Idag är en sådan dag. Jag fällde ett par tårar. Anledning härför är upprullandet av en makaber historia om en tjej som satt ofrivilligt fången i 24 år. Domaren, juryn och åklagaren i detta fall var hennes pappa. Ja, ni känner ju alla till denna historia så jag behöver inte gå närmare in på detaljerna.

Jag trodde mig vara luttrad efter att ha läst om diverse monster som gömde lik i källaren i åtskilliga år men denna historia hänför sig till en av de värsta jag någonsin hört talas om.

Förövaren känner ingen sorg inför det han har gjort. Han känner ingenting.
De frågor som genast flyger i mitt huvud är bl a fanns det flera som kände till att dottern satt i fångenskap i källaren? Varför gjorde han det här? Den senare kan jag inte svara på men gällande den förra fråga så råder det inget tvivel hos mig på att frugan och möjligtvis sonen visste om hur det låg till i källaren. De bodde ju i samam hus. Klart att de märkte att nåt stod galet till när de såg t ex att man behövde portkod för att komma in i källaren. Hur kunde de blunda för att pappan bär ner mat och andra förnödenheter till källaren. Det är lika äckligt att samhället blundar för dessa övergrepp. Någon någonsin MÅSTE ha naat oråd.

Nä, denna historia tål inte att tänka på så jag avslutar inlägger nu. Jag ber för offren. Jag hoppas att de någon gång kan finna styrka och mod att klara sig ur det här och skapa ett lyckligt liv för sig själva någonstans i världen.