Man har läst boken. Nu ska man se filmatiseringen. Varför man valde just denna vida populär roman är lite av en gåta. Mest för att jag får en känsla av att Marianne Fredriksson faller allt mer bort i glömska för varje generation som växer upp.Om jag inte missminner mig var det just denna roman som introducerade mig til Fru Fredrikssons underbara verk. Och även om jag inte hade läst den på sisådär 15 år så har skildringen av en pojkes färd från barnets värld till vuxenlivet med allt vad det för med sig för utmaningar etsat sig fast så pass mycket att jag kan varje replik utantill. Detta förstör en del av filmupplevelsen då regissören, (i detta fall Lisa Ohlin) sällan avvek i någon större utsträckning ifrån boken. Något som gör sig påmind vid upprepade tillfällen. Ohlins strävan efter att klippa ihop ett storslaget alster gör att berättelsen blir ömsom långtråkig och ömsom spretig. man undrar vart hon vill med alltihop. Varför kunde man dröja sig kvar vid t ex den skamligt utbredda nazismen som rådde då? Eller vid hur Simon hanterade sin fostermors bortgång. Ty det hade ingjutit mer känsla i historian. Istället väljer Ohlin att snudda vid ämnen samtidigt som hon ströskar effekterna omkring sig. Det gör att det blir för mycket hollywood istället för en berörande enkelhet. Filmen räddas åtskilliga gånger dock av Helen Sjöholm och hennes underbara skådespelarinsats. Man känner det hon känner. Man känner igen sig i hennes gestalt. Man vill famna om henne när sorgen blir för tung. Det är nog det enda som filmen riktigt lyckades med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar